Redan för 5 år sedan anade jag att det gjorts misstag ...

Jag tittade på min gamla blogg på yourlife (http://booksdreams.se/att-alska-varandra/)

och hittade följande blogpost från september 2013. Jag hade läst någon föräldrabok och konstaterade:

Det håller på att skrämma skiten ur mig. På riktigt. JAG HAR GJORT SÅ MYCKET FEL!!!

Jag önskar så att jag kunde börja om. Börja om från början. Herregud, vad mina barn skulle bli lyckliga människor. De skulle vara framgångsrika, de skulle dela med sig, göra skillnad, vara glada, ha gott självförtroende och god självkänsla (vad det nu är för skillnad, jag vet inte), bemöta alla med respekt, vara intresserade, nyfikna och fulla av empati för alla djuren och människor och träden.

Och de skulle vara lyckliga, lyckliga, lyckliga hela tiden.

Det är ju egentligen det enda man vill – om man ska vara riktigt ärlig (om man bortser från friska). Det är väl roligt om de har ett jobb som betalar bra, så de kan unna sig både det ena och det andra, bo fint och så, men egentligen spelar det ingen roll, bara de är lyckliga.

När de är mindre så är det så lätt att åstadkomma, de slår sig, man blåser och tar fram ett plåster, ju äldre de blir ju svårare är det att blåsa. Det är svårt att blåsa på en tonåring.

Särskilt när man inte ens får komma i närheten.

Lyckliga barn.

Det finns många böcker just nu om lycka i USA. Det är ett I-landsproblem, det är jag säker på. Man har allt, men man är ändå inte lycklig. Jaha, då får vi skriva en bok om det också, hur man blir lycklig.

Jag läser ”Raising Happy” och bara titeln gör mig lite orolig. Jag trodde på sätt och vis att barn i grund och botten är lyckliga, de är glada och arga och mest av allt så är det rätt glada. Det blir arga när något går dem emot, det inte blir precis som de tänkts sig, men det betyder ju inte att de kan få precis som de vill – det skulle inte göra dem lyckliga. Men i grunden så är väl barn lyckliga? Eller har jag helt missuppfattat det?

Det känns lite som om alla dessa böcker om att ha lyckliga hem och lyckliga barn innehåller en massa projekt och saker man måste göra, precis vad man behöver – fler projekt. Inte. Det blir som ytterligare ett måste. Och det gör en ju inte särskilt glad.

Jag har alltid känt mig rätt trygg i min föräldrarroll. Men allt eftersom tiden går (och ju fler böcker jag läser) blir jag allt mer osäker. Jag kunde ha varit bättre förälder. Det är enkelt och säga att man gör och gjort så gått man kan och kunde, men, sanningen och säga, jag kunde ha funderat mer på vad och hur jag gjort saker. Varför jag sagt nej och varför vissa saker sluppit förbi. Jag kunde ha varit bättre.

Det är aldrig försent, sa någon vis, men i det här fallet – jo, faktiskt, det är försent. Jag har en 16-åring. Om tre år bor han inte längre med oss. Jag är rädd för att det faktiskt är försent.

Han får klara av det där med lycka på egen hand…

Numera begär jag inte lyckliga barn. Numera hoppas jag bara på att de ska ha det bra. Lyckliga känns lite mycket att hoppas på.

Men tänk att jag fem år senare bestämmer mig för att skriva just om alla fel jag har gjort. Det kanske var därför det gick så himla fort att skriva den här gången? För att jag faktiskt funderat på den här boken och alla mina misstag i så himla många år.

År in och år ut. Och fortfarande till och från.

Mina favoritförfattare: Vilhelm Moberg

Jag läser om Utvandrarserien varje år. Fram och tillbaka. Jag läser aldrig om Roberts historia. Den är så ... förfärlig. Men resten, om och om igen. Jag förstår USA idag genom Vilhelms berättelse. Så enkelt är det.

I går stod jag vid havet som Vilhelm badade i varje morgon. Här i Carmel kom han att skriva stora delar av sitt epos. I (en fantastisk) biografi om Vilhelm Moberg, "Mannen från skogen", berättar författaren Jens Liljestrand hur Vilhelm badade varje morgon. Då gick han ned från sitt hyrda hus, det sluttar ner mot havet, tog sig ett dopp och gick sedan hem för att jobba.

Havet är magiskt vid Carmel. Igår låg dimman som en filt över solen och frätte bort alla färger. Hela byn är förresten magisk. Försök komma hit en vardag, på helgerna är det svårt att hitta parkering.

När man läser om en bok gång på gång, som jag har läst Utvandrarserien, så får den olika gestalt. Böckerna har så många bottnar. Är så många saker. Men mest av allt, för mig, är det en kärlekshistoria. Den mellan Karl-Oskar och Kristina.

De vackraste kapitlen hittar man i slutet av "Sista brevet till Sverige". Vilhelm var trött och sliten efter att ha jobbat på böckerna under nästan 10 år. Han är vad vi idag skulle kalla utbränd. Det skiner igenom i sista boken. Karl-Oskar är en bruten man, hans kropp är slut. Han har ständig värk och tillbringar timmar i sängen där en karta över hembygden håller honom sysselsatt. Kartan hjälper honom att komma hem - med den i handen färdas han tillbaka i tid och rum och här möter han kvinnan som skulle bli hans hustru om och om igen.

Så vackert. Precis som Carmel.

Fråga: Hur är det att bo i SF?

Dolores Park en helt vanlig söndag

Någon frågade om hur det är att bo i den här staden.

Fantastiskt och hemskt. Låter konstigt va?

Vi tar det negativa först. Det är väldigt, väldigt dyrt. Ohyggligt dyrt. För att klara sig har man räknat ut att en familj på fyra personer måste man tjäna ungefär $100,000 per år. Om familjens vuxna har två ”minumun wage” jobb så tjänar de ungefär $50,000 per år. Det fattas alltså hälften. Utslagningen av människor är hemsk. De hemlösa är bara toppen på ett isberg av människor som marginaliserats av ekonomin och "systemic racism".

Det som är positivt är miljön och människorna som den här staden drar till sig. Människor med idéer och från olika bakgrund. De kommer från alla delar av USA. Många kommer hit för att de inte riktigt passar in där de är födda och uppvuxna. De kommer för att staden är ett löfte att höra till, att få komma hem. Andra kommer för att försöka gräva guld in Silicon Valley. Det är människor som är öppna, generösa, nyfikna och drivna. Och väldigt liberala. Många frågar hur det är att bo i USA och då kan jag ärligt säga - jag bor inte i USA, jag bor i San Francisco. Det är något helt annat.

En sak till. Solen skiner för det allra mesta. Det är väldigt skönt.